Ringblomma med fyllda orange blomkorgar i solljus mot mörkgrön bakgrund
Svensk växtkultur och historia

Läkeväxter genom historien

Från klosterträdgård till apotek.

I Sverige odlades läkeväxter först i medeltidens örtagårdar, där klostren var de stora kunskapsbärarna. Efter reformationen tog apoteken och deras trädgårdar över, och 1749 gav Carl von Linné ut Materia medica, en lärobok som ordnade läkemedlen från växtriket på ett nytt sätt. Många av de gamla läkeväxterna växer i dag som prydnadsväxter i svenska trädgårdar, och några av dem hör till de giftigaste vi har.

Det här är en artikel om historia. Den beskriver vad människor odlade och trodde, inte vad växterna gör i kroppen, och den ger inga råd om att använda växter som medicin. Den som vill odla en historisk örtagård hittar förslag längre ned, och en varning om de växter som inte ska hanteras av nyfikna händer.

Örtagården i landskapslagarna

Det äldsta vi vet om svensk trädgårdsodling kommer från landskapslagarna från 1300- och 1400-talen. Där nämns bigårdar, humlegårdar, kålgårdar och örtagårdar, och ändelsen -gård betydde ett inhägnat stycke mark. Örtagården var platsen för krydd- och läkeväxter och blommor, kålgården för kål, ärtor och bönor, och trädgården i den gamla betydelsen var en inhägnad med fruktträd.

Hur de medeltida örtagårdarna såg ut och exakt vad som växte där vet vi inte. Det finns inga detaljerade skriftliga beskrivningar och få arkeologiska spår. Historikerna får lägga ihop bilder, texter, fynd av frön och pollen och de växter som fortfarande finns kvar på gamla odlingsplatser.

Klostren som kunskapsspridare

Klostren förde in mycket av den kunskap som fanns på kontinenten. Alvastra och Nydala, som grundades av franska cisterciensermunkar på 1140-talet, var Sveriges tidigaste munkkloster. I ett kloster skulle allt finnas som behövdes för att munkarna och deras gäster skulle få mat, dryck och läkemedel, och därför hade klostren både fruktträd, köksväxter och örtagård. Munkarna tog också med sig kunskap om ympning, som var förutsättningen för att föröka goda fruktsorter.

Vadstena kloster är det kloster där vi vet mest. Heliga Birgitta gav på 1300-talet föreskrifter till sin väpnare och trädgårdsmästare Johan Petersson inför anläggningen, och munkarnas trädgård planterades troligen i början av 1370-talet. Till klostret hörde äppelgårdar. Efter reformationen lämnade munkarna Vadstena 1544, medan nunnorna blev kvar till 1595.

Reformationen blev slutet för de flesta klosterträdgårdar. När Gustav Vasa 1527 drog in klosterjorden till kronan förföll de flesta kloster, och trädgårdarna försvann med dem. Kunskapen levde vidare på andra håll, bland annat på herrgårdar, prästgårdar och senare vid apoteken.

Reliktväxterna – spåren som blev kvar

Vissa växter har stannat kvar där de en gång odlades, långt efter att odlingen upphört. De kallas reliktväxter och är ett av de få fysiska spår som finns av medeltidens trädgårdar. Det mest kända exemplet är snödroppen vid Vadstena kloster, som också kallas klosterlilja och som troligen kom dit under medeltiden. Vid Nydala växer skelört och akleja, som kan vara relikter från munkarnas tid, men det är inte säkert.

Att belägga att en växt verkligen odlades på en plats under medeltiden är svårt. Det kräver att skrivna källor, bilder, arkeologiska fynd och växten själv pekar åt samma håll. Två rosor räknas till de medeltida introduktionerna i Norden: den vita jungfrurosen och den röda apotekarrosen, Rosa gallica 'Officinalis'. Mer om gamla rosor står i rosor i trädgården, och om snödroppar i krokus, snödroppar och scilla.

Läkeböcker och örtaböcker

Kunskapen om läkeväxter skrevs ner i läkeböcker. De medeltida svenska läkeböcker som finns bevarade har till stor del danska förlagor, och de byggde i sin tur på äldre europeisk litteratur. I början av 1500-talet skrev Peder Månsson sin Bondakonst, den första handboken på svenska om jordbruk, växtodling och djurskötsel. Den var till stor del översatt från samtida och äldre centraleuropeisk facklitteratur och gav anvisningar om vad som skulle odlas i kål- och kryddgården.

Tryckta och illustrerade örtaböcker kom sent till Norden. En dansk läkebok trycktes i Malmö 1533, när Skåne fortfarande var danskt. Den första illustrerade örtaboken i Sverige var Johannes Palmbergs Serta florea svecana eller Svenske Örte-Kranz från 1683, med 123 träsnitt där varje växt hade både sitt svenska och sitt latinska namn. Hur de svenska namnen växte fram beskrivs i folkliga växtnamn och skrock.

Apoteken och apoteksträdgårdarna

Från 1600-talet blev apoteken centrala för läkemedlen. Den förteckning över läkemedel, farmakopé, som gällde från 1686 innehöll inte bara växter. Där fanns också medel från djur- och stenriket, bland annat kokta svalungar och daggmaskar, och olika stenar som man trodde hade läkande kraft.

Många apotek hade egna trädgårdar där de odlade de växter som kunde klara det svenska klimatet. Sådana apoteksträdgårdar fanns mest i södra Sverige, och några var stora, till exempel i Jönköping, Malmö och Karlskrona. I Stockholm anlades våren 1753 en medicinalträdgård vid Kungliga Lazarettet på Kungsholmen, och Linné bidrog med många växter från akademiträdgården i Uppsala.

I en avhandling från Linnés tid, som återges i en äldre trädgårdshistorisk genomgång, klagas över att Sverige köpte dyra och ofta dåliga torkade växter från Tyskland och Holland, trots att många av dem kunde odlas här. Kusten kring Skanör, Trelleborg och Ystad pekades ut som lämplig för en apoteksträdgård, skyddad av en klippt häck av hagtorn eller fläder och med ett orangeri för de ömtåligaste växterna.

Linné och Materia medica

Carl von Linné var läkare. Han utnämndes till professor i medicin i Uppsala 1741 och arbetade under åren därefter med att rusta upp akademiträdgården till en levande lärobok för studenterna. Läkemedlen var en del av hans undervisning, och 1749 kom Materia medica, en lärobok om läkemedel från växtriket.

Linné skriver själv att läkemedelsläran var oredig när han tog sig an den. I Materia medica ordnade han varje växt efter släkte och art, med utvalda synonymer, växtplats och odling, och han försökte härleda läkemedlens egenskaper ur deras lukt och smak. Idén om lukt och smak har övergetts sedan länge, men det systematiska upplägget var nytt. Hans liv och namnsystem beskrivs i Carl von Linné och växternas namn, och Linnéträdgården i Uppsala, Sveriges äldsta botaniska trädgård, i botaniska trädgårdar i Sverige.

Ett spår av den här tiden finns kvar i många vetenskapliga namn. Artnamnet officinalis kommer av det latinska ordet för verkstad, och i medicinsk tradition betydde det apotekets. Ringblomma (Calendula officinalis), salvia (Salvia officinalis) och läkevänderot (Valeriana officinalis) bär alla namnet. Det säger att växten fanns i apotekens sortiment, inte att den fungerar som läkemedel.

Giftiga läkeväxter i trädgården

Flera växter som förr användes som läkemedel står i dag på Giftinformationscentralens lista över mycket giftiga växter, och just den medicinska användningen har orsakat förgiftningar. De vanligaste i svenska trädgårdar är:

Gamla läkeväxter är inga hemmakurer Att en växt har använts som medicin i hundratals år säger inget om att den är säker. Använd aldrig växter från trädgården eller naturen som läkemedel, och plantera de mycket giftiga arterna där små barn inte leker. Ring 112 vid akut fara. I mindre akuta fall: Giftinformationscentralen 010-456 67 00 (dygnet runt). Har ett djur tuggat på växten: kontakta veterinär eller djursjukhus.

Fler växter att se upp med, och hur Giftinformationscentralen bedömer dem, står i giftiga trädgårdsväxter och barn.

Odla en historisk örtagård i dag

En örtagård med historisk prägel går att anlägga i nästan vilken trädgård som helst. Den klassiska formen är små rektangulära bäddar med gångar emellan, ofta inramade av en låg klippt häck. Välj växter som har odlats länge i Sverige och som tål klimatet där du bor. Exempel från de växtlistor som apoteksträdgårdarna byggde på är:

Tänk på örtagården som ett levande museum. Växterna får stå för sin historia, sin doft och sina blommor, och det du skördar är till för köket och vasen. Många gamla trädgårdsväxter har också gått i arv mellan generationer på landsbygden, vilket beskrivs i torparträdgården och gamla kulturväxter.

Vill du se en örtagård med medeltida förebild finns en i Vadstena, anlagd vid klosterområdet och invigd 1984. Den sköts av en ideell förening och bygger på de tre delar som Birgittas klosterplan nämner: äppelgården, krydd- och örtagården och gräsgården.

Vanliga frågor

Vad odlades i en medeltida örtagård?

Örtagården var enligt landskapslagarna platsen för krydd- och läkeväxter och blommor, men exakt vilka arter som odlades i Sverige är dåligt känt. Kunskapen bygger på läkeböcker med danska och kontinentala förlagor, arkeologiska fynd och reliktväxter som snödroppe vid Vadstena kloster.

Vad är Linnés Materia medica?

Materia medica är Linnés lärobok om läkemedel från växtriket, utgiven 1749 när han var professor i medicin i Uppsala. Den ordnade växterna efter släkte och art med växtplats, odling och egenskaper och var skriven för de studerande. Den är i dag ett historiskt dokument, inte en handbok.

Vad betyder officinalis i ett växtnamn?

Officinalis kommer av det latinska ordet officina, verkstad, och betydde i medicinsk tradition ungefär apotekets. Ett artnamn som Salvia officinalis visar att växten ingick i apotekens sortiment. Det säger ingenting om huruvida den har någon effekt som läkemedel.

Är gamla läkeväxter giftiga?

En del är mycket giftiga. Stormhatt, fingerborgsblomma, odört och belladonna står på Giftinformationscentralens lista över mycket giftiga växter, och allvarliga förgiftningar har inträffat just vid medicinsk användning. Andra gamla läkeväxter, som ringblomma, står på centralens lista över ofarliga växter.