En växt består av tre grundorgan: roten, som förankrar och tar upp vatten och näring, stjälken, som bär upp och leder, och bladen, som tillverkar socker med hjälp av ljus. Blommor, frukter och frön tillkommer för fortplantningen. Genom hela växten löper två rörsystem, ett som för vatten uppåt och ett som för socker dit det behövs.
Med de delarna på plats går det att förstå varför rötterna inte tål att stå i vatten, varför en stickling klipps strax under ett blad och varför en lök är något helt annat än en rot. Lökar, knölar, revor och luftrötter är ombildade versioner av samma grundorgan, och de förklarar hur många av våra vanligaste växter sköts och förökas.
Roten: mer än ett ankare
Roten håller fast växten och tar upp vatten och lösta mineraler. Upptaget sker inte i de tjocka rötterna utan längst ut, i de unga rotspetsarna. Strax bakom spetsen sitter rothår, mikroskopiskt tunna utväxter som ökar rotens yta enormt. De är ömtåliga och lever bara en kort tid, och det är dem du förstör när du sliter i rotklumpen vid en hårdhänt omplantering.
Rötterna andas. De behöver syre från luften i jordens porer, och i en kruka där jorden står vattenmättad kvävs de. Döda rötter blir en inkörsport för röta. Det är den biologiska förklaringen till att övervattning är den vanligaste dödsorsaken för krukväxter och till att rotröta börjar under jordytan. Varför krukan behöver hål och en luftig jord står i artikeln om dränering.
Många växter har en huvudrot som går djupt, som morot och maskros, medan gräs och lökväxter har ett knippe tunna rötter av samma storlek. En stor del av alla växter har dessutom svampar knutna till rötterna, som utökar rotsystemet, se mykorrhiza och livet i jorden.
Stjälken: bärare och transportväg
Stjälken håller upp bladen mot ljuset och förbinder dem med rötterna. Den är indelad i noder, där blad och knoppar sitter, och internoder, sträckorna mellan dem. Långa internoder är ett tecken på att växten sträckt sig efter ljus. I noderna finns knoppar som kan bli nya skott och vävnad som lätt bildar rötter, och därför ska en stickling ha minst en nod och klippas strax under den, se sticklingar – grunderna.
Hos örter är stjälken mjuk och hålls styv av vattentrycket i cellerna. Hos träd och buskar bildar ett tunt lager delningsceller, kambiet, nytt ved inåt och ny bark utåt varje år. Det är kambiet som ger årsringarna, och det är kambiet hos grundstam och ympris som måste mötas när du ympar ett fruktträd, se ympning av fruktträd.
Ledningsvävnaden: två rörsystem
Genom rot, stjälk och blad löper kärlsträngar med två sorters ledningsvävnad. I vedvävnaden, xylemet, går vatten och mineraler uppåt från rötterna. Cellerna där är döda och bildar långa, ihåliga rör med förstärkta väggar, och i ett träd är det just den vävnaden som utgör veden. I silvävnaden, floemet, flyttas socker och andra ämnen från bladen till de delar som behöver dem: rötter, nya skott, blommor och frukter.
Hos träd sitter silvävnaden i den innersta delen av barken. Därför dör ett träd om barken gnags av runt hela stammen, något som sorkar och harar gärna gör på unga fruktträd på vintern: sockret når inte längre rötterna. Hur du skyddar stammarna står i artikeln om sork och mullvad. Samma princip används medvetet vid en luftavläggare, där man skadar barken på en gren så att den bildar rötter ovanför såret.
Bladet: en solfångare med porer
Bladet är byggt för att fånga ljus och släppa in koldioxid utan att torka ut. Ytan är täckt av en vaxartad hinna som håller kvar vatten. Inuti sitter celler fulla av gröna klorofyllkorn, där fotosyntesen sker. Bladnerverna är kärlsträngarna, som för in vatten och för ut socker.
För gasutbytet finns klyvöppningar, små porer som oftast sitter tätast på bladets undersida. Varje por omges av två slutceller som kan öppna och stänga den. Öppen por betyder att koldioxid kommer in, men också att vatten avdunstar ut. Hur växten balanserar det beskrivs i hur växter använder vatten. Varför bladen är gröna står i en egen artikel, varför är växter gröna.
Bladens form säger något om var växten kommer ifrån. Stora, tunna blad hör hemma i skuggiga, fuktiga miljöer, medan små, tjocka eller håriga blad är anpassade för sol och torka. Därför bränns en fredskalla i ett söderfönster medan en kaktus trivs där.
Blomman, frukten och fröet
Blomman är växtens organ för sexuell förökning. Ytterst sitter foderblad och kronblad, innanför dem ståndarna, som bildar pollen, och i mitten pistillen med märke, stift och fruktämne. När pollen hamnar på märket och befruktar fröanlagen i fruktämnet börjar fröna utvecklas, och fruktämnet växer till en frukt. Hur pollenet kommer dit står i artikeln om pollinering.
Botaniskt är en frukt alltså den mogna delen av blomman som innehåller fröna. Därför är tomat, gurka, paprika och pumpa frukter i botanisk mening, trots att de i köket räknas som grönsaker. Fröet innehåller ett litet anlag till en ny växt, en matsäck och ett skyddande skal. Hos de flesta växter finns ett eller två hjärtblad, de första bladen som kommer upp vid groningen och som ofta ser helt annorlunda ut än de riktiga bladen.
Enhjärtbladiga och tvåhjärtbladiga
De blommande växterna delas traditionellt i två stora grupper. Enhjärtbladiga, som gräs, lökväxter, palmer, orkidéer och kallaväxter, har ett hjärtblad, oftast parallella bladnerver och ett knippe likvärdiga rötter. Tvåhjärtbladiga, som de flesta örter, buskar och lövträd, har två hjärtblad, nätformiga nerver och ofta en huvudrot.
Skillnaden har praktiska följder. Enhjärtbladiga växter saknar det vanliga kambiet i stjälken och bildar inga årsringar. En palm med en enda stam som tappat sin tillväxtpunkt i toppen kan inte skjuta nya skott längre ner, och därför ska man aldrig toppa en sådan palm. Läs mer i artikeln om palmer inomhus.
Ombildade organ: lökar, knölar och revor
Många växter har gjort om sina grundorgan till förråd eller förökningsorgan, och det är lätt att blanda ihop dem:
- Lök är en kort stjälk med tjocka, köttiga blad som lagrar näring, som hos tulpan och gul lök.
- Stamknöl är en förtjockad underjordisk stjälk med ögon, alltså knoppar. Potatisen är det typiska exemplet, och det är därför den kan gro från ögonen.
- Rotknöl är en förtjockad rot, som hos dahlia. Den saknar egna knoppar; nya skott kommer från stjälkbasen, så en rotknöl utan en bit av den gamla stjälken skjuter inga skott.
- Jordstam är en krypande stjälk under jorden, som hos iris och kirskål. Varje bit med en knopp kan bli en ny planta, vilket är förklaringen till att kirskål är så svår att bli av med.
- Revor är krypande stjälkar ovan jord, som hos jordgubbar och ampellilja, se revor.
Kaktusens taggar är ombildade blad, och den gröna stammen har tagit över fotosyntesen. Klängena hos ärtor är också ombildade blad, medan vinrankans klängen är ombildade skott.
Luftrötter och andra specialiteter
Monstera, filodendron och orkidéer bildar luftrötter ovan jord. Hos klätterväxterna håller de fast mot trädstammar i regnskogen och tar upp vatten. Hos epifytiska orkidéer är luftrötterna täckta av ett svampigt lager döda celler som snabbt suger upp regnvatten och som är silvervitt när det är torrt och grönt när det är blött. Det är en bra indikator på när en orkidé behöver vatten, se orkidé. Luftrötter ska inte klippas bort i onödan, men de kan ledas ner i krukan eller mot en mosstav.
Vanliga frågor
Vad är skillnaden mellan en lök och en knöl?
En lök består av tjocka, köttiga blad runt en kort stjälk, som hos tulpan, medan en knöl är en förtjockad stjälk eller rot utan sådana blad. Potatis är en stamknöl med ögon som kan gro, och dahlia har rotknölar som behöver en bit av stjälkbasen för att skjuta skott.
Är tomat en frukt eller en grönsak?
Botaniskt är tomaten en frukt, eftersom den utvecklas ur blommans fruktämne och innehåller fröna. I köket och i handeln räknas den som en grönsak. Samma sak gäller gurka, paprika och pumpa – fler exempel finns i frukt eller grönsak?.
Varför sitter klyvöppningarna på bladens undersida?
Klyvöppningarna sitter oftast tätast på undersidan för att där är det svalare och skuggigt, så att mindre vatten avdunstar när de är öppna. Hos vissa växter finns de på båda sidor, och hos näckrosor bara på ovansidan, som ligger mot luften.
Kan man klippa bort luftrötter?
Ja, enstaka luftrötter som är i vägen kan klippas av utan att växten tar skada, men de hjälper den att ta upp vatten och att klättra. Hos orkidéer är luftrötterna en del av rotsystemet och ska bara tas bort om de är torra och döda.
